Att vara värdelös!

Bemötande och omvårdnad
 
Brev
 
Matens betydelse
 
Dikter
 
Handmassage

Alzheimers sjukdom är den mest kända demens sjukdomen och anses också vara den vanligaste. Sjukdomen har fått sitt namn av den tyske neuropatologen och psykiatern Alois Alzheimer, som beskrev sjukdomen redan 1906.

Alois Alzheimer lyckades 1906 genom en ny färgteknik identifiera ett slags markör för demens och kunna på så sätt för första gången visa ett samband mellan en skada i hjärnvävnaden och demenssjukdom. Det var när en kvinna i 55-årsåldern som avled efter 4 år av hastigt fortlöpande demenssjukdom. Han hävdade att han upptäckt en ny sjukdom som Kraepelin kallade för alzheimerssjukdom efter sin elev. Alzheimer och Kraepelin tog fasta på att sjukdomen uppträdde före ålderdomen medan kritikerna hävdade att det bara var frågan om en tidigt uppträdande senildemens eftersom symtomen var så likartade.

Det var känt sedan mitten på 1800-talet att syfilis kunde medföra demens i medelåldern eller tidigare, men annars hade man ingen kännedom om demens före ålderdomen. Det hela komplicerades av att många hela tiden trodde att senildemens orsakades av åderförkalkning.

Fram till 1970-talet betraktades Alzheimers sjukdom med debut i övre medelåldern (presenil debut) som en sällsynt sjukdom. Demens hos äldre människor, efter 65 års ålder, kallades senil demens eller som i folkmun "åderförkalkning ". Men under 1970-talet upptäckte man att patienter med senil demens hade samma förändring i hjärnan som patienter med Alzheimers sjukdom. Efterhand har gränserna suddats ut och Alzheimers sjukdom betecknar idag både Alzheimersjukdom med presenil debut och senil demens av Alzheimerstyp.

---

Det finns två huvudtyper av Alzheimers sjukdom och de delas in efter vilken ålder man har då man insjuknar i sjukdomen.

Alzheimers sjukdom med tidig debut
Insjuknandet sker relativt tidigt i livet, före 65 års ålder och ibland redan så tidigt som i 50-årsåldern. Denna form kallas ibland för presenil Alzheimers sjukdom och är lika vanlig bland män som kvinnor.

Alzheimers sjukdom med sen debut
Den uppstår senare i livet, efter 65 års ålder och ofta i 70-80-årsåldern. Den är betydligt vanligare än den tidigt debuterande typen. Män drabbas ungefär lika ofta, men eftersom kvinnors medellivslängd är högre, finns det fler kvinnor som har sjukdomen.

Familjär och sporadisk
Man kan dela in sjukdomen i familjär och sporadisk Alzheimer. Med familjär menas ärftliga former, där minst en nära släkting (förälder, syskon eller barn) har sjukdomen. Med sporadisk avses fall där inte någon ärftlighet är inblandad, utan beror på andra orsaker.

---

Symtomen hos Alzheimers sjukdom beror på att en stor mängd nervceller i hjärnbarken skadas eller dör. Det är framförallt nervceller i tinnings- och hjässloberna som drabbas. De delarna av hjärnan är betydelsefulla för minnet, intellektet och känslolivet. Det är därför som de Alzheimersdrabbade får en störning på just de delar av sin personlighet. Eftersom nervcellerna dör, minskar hjärnbarkens volym och hjärnans vätskefyllda hålrum blir större än normalt. Man kan säga att hjärnan förtvinar. Förlusten av nervceller sker som regel långsamt och eftersom hjärnan har en stor reservkapacitet kan det dröja flera år innan några märkbara symtom uppkommer.

Det sker förändringar i den sk vita hjärnsubstansen i hjärnan. Det skyddande myelinet (som omger nervtrådarna) förstörs och nervcellerna utskott minskar och kan helt försvinna.

Vid sjukdomen uppstår dessutom två förändringar som kallas plack (senila plaque) och neurofibrillförändringar (NTF). Placken består utav döda och skadade nervändar och nervutskott som ligger runt en kärna av amyloid. Amyloid är avlagringar av ett speciellt protein. Placken ligger utanför cellerna och oftast i närheten av blodkärl, samt i blodkärlens bäggar. Neurofibrillförändringarna finns däremot inne i skadade nervceller och består av "hopklumpade" stödjestrukturer, som normalt finns i cellen. Ett exempel på detta är proteiner som är betydelsefulla för cellens rörelseförmåga.

Varför nervcellerna skadas och dör vet man inte säkert idag. När det gäller den presenila formen av Alzheimers, finns det vissa orsaker som pekar på ärftlighet. Anlaget för sjukdomen sitter, enligt vissa forskare, på kromosompar 21. risken för de anhöriga att drabbas av sjukdomen är mycket låg. Endast 10% av barnen till en sjuk får anlaget och därmed senare sjukdomen.

Det är många olika faktorer som samverkar och bidrar till Alzheimers. Forskarna är idag inte överens om vilka faktorer det är. En senare forskning visar att en viktig orsak är en felaktig omsättning av proteinet amyloid. Proteinets normala utsöndring och nedbrytning störs och då kan det bildas en ökad mängd av B- amyloid. Detta kan då klumpa ihop sig och lagras i hjärnvävnaden. Inlagringen blir då indirekt eller direkt orsak till att nervcellerna så småningom dör.

Det som kan öka risken, enligt forskarna är:

• Ett speciellt blodfettprotein är förändrat, det är mindre lösligt och kan lättare lagras i i så att amyloid fälls ut placken.
• Hög ålder
• Hög alkoholkonsumtion
• Visst industriarbete. Man tror att de utsätts för några oidentifierade ämnen.

Flera studier har visat att skalltrauma, d v s kraftigt slag eller våld mot huvudet i samband med t ex olyckor, är en riskfaktor för Alzheimers.

---

Insjuknandet i Alzheimers sjukdom är oftast en långsam utveckling som sker under flera år. Symtomen utvecklas successivt under en lång tid. Symtomen vid Alzheimers sjukdom är mycket individuella och stadierna kan ha mycket olika längd beroende på patientens ålder och omvårdnadskvalité. För att lättare kunna beskriva förloppet av sjukdomens utveckling, kan man dela in sjukdomen i tre stadier.

Psykiska symtom som förvirring, depression, ångest och sinnesstörningar är vanligt under hela sjukdomsförloppet.

Stadium 1  (1-3 år)
I det första stadiet har patienten endast en liten intellektuell försämring och klagar över tilltagande glömska och förlägger vardagliga saker. Talsvårigheter och ordglömska uppstår och patienten har svårt med namn. Patienten får också svårt med rumsuppfattning och tappar sin spontanitet i känslor och motorik. Patienten fungerar fortfarande bra socialt och är medveten om sina minnesstörningar och försöker dölja och släta över sina misstag.

Stadium 2  (2-4 år)
Nya symtom uppkommer och de gamla förvärras i svåra minnesstörningar och talproblem i form av upprepning och tjat. Patienten börjar få svårt att känna igen ansikten. Patienten kan också få Parkinsonistiska symtom som skakningar och stelhet. Patienten klarar inte enklare psykologiska tester och kommer inte längre ihåg viktiga händelser i sitt liv.

Stadium 3  (5-10 år)
Patienten är i ett avancerat demenstillstånd och dess passivitet ökar. Patienten behöver hjälp med sin personliga hygien och att klä sig. Får också sämre kontroll över sina toalettbesök och blir till slut inkontinent. Patienten blir också svårkontaktad och har inget tidsbegrepp. Dygnsrytmen störs och sömnen blir oregelbunden och orolig. Närminnet fungerar inte och patienten minns inte det som nyligen har hänt.

Vid svår Alzheimers sjukdom förlorar den drabbade i det sista stadiet helt sitt tal och kan inte alls kommunicera. Den sjuke behöver omfattande hjälp med t ex att äta och är helt urin- och avföringsinkontinent. Den psykomotoriska förmågan blir kraftigt nedsatt och patienten blir så småningom helt stol- eller sängbunden. De har på många sätt återvänt till ett mer "barnlikt" stadium. Gripreflexer och sugreflexer kan utlösas och förmågan att äta och dricka kvarstår längre än andra funktioner.

Många äldre har en dålig kosthållning och brist på viktiga näringsämnen kan bidra till att minska hjärnans reservkapacitet och därmed påskynda utvecklingen av Alzheimers sjukdom. Det har visat sig att omkring hälften av Alzheimers patienter har brist på vitamin B 12.

---

Den som först märker att något är fel är oftast den drabbade själv. Minnesstörningarna har sakta smugit sig på dem och skapar problem för dem i sin vardag. I början handlar det om olika småsaker som att glömma bort saker man ska göra eller personer man skulle träffa. I början försöker ofta den drabbade också att släta över sina misstag och kommer med bortförklaringar. De drabbade försöker också att lösa sina minnesstörningar med att skriva små lappar med minnesanteckningar, undvika vissa situationer eller samtalsämnen som de inte längre behärskar. Man klarar, genom sina personliga knep, fortfarande sitt sociala liv ganska bra och omgivningen köper deras bortförklaringar. Allteftersom sjukdomstillståndet förvärras blir den drabbades vardag alltmer problemfylld. De närmast anhöriga och t ex arbetskamrater börjar märka att något är fel och börjar ifrågasätta den drabbades beteende. Den drabbade börjar få problem med att inför sig själv fortsätta att förneka att något är fel. Frustrationen över att inte förstå och att inte kunna kontrollera sig själv skapar en fruktansvärd ångest hos den drabbade. Ofta kommer den ut i form av aggressioner och en person som alltid varit snäll och tålmodig, kan bli kort och snäsig och få aggressiva utbrott. Deras anhöriga och vänner har svårt att förstå vad denna personlighetsförändring beror på. Den drabbade kan börja dricka alkohol och har även svårt att bemöta de anhörigas funderingar över deras beteende och tar deras oro som en anklagelse.

Att få veta att man har drabbats av Alzheimer är för den drabbade ett hårt slag. De vet att det inte finns någon bot och att de till slut kommer att glömma bort vem de själva är. Alzheimer kan drabba unga personer som befinner sig mitt i livet.

Allteftersom sjukdomen förvärras blir minnesstörningarna större och den sjuke får allt svårare att sköta sig själv i sin vardag. Den drabbade tappar så småningom allt begrepp om sin omgivning. Personen kanske inte längre känner igen sin familj eller vet var den befinner sig. Den drabbade kan man säga går tillbaka i tiden och tror att deras vuxna barn t ex fortfarande är små eller att deras föräldrar som varit döda i många år lever. Man kan säga att den drabbade lever i en "egen" värld. Så länge man inte rubbar den sjukes nya värld mår oftast personen bra i den. Men när man ställer frågor om t ex deras familj kan de bli oroliga och frustrerade över att verkligheten inte stämmer överens med deras. De kanske blir aggressiva och retliga när de inte minns det som någon i deras omgivning påstår.

---

Än så länge finns det inget läkemedel som kan bota Alzheimers sjukdom med det finns några läkemedel som kan förbättra den Alzheimer sjukes livssituation. Så sent som 1995 registrerades det första läkemedlet mot sjukdomen. Namnet på läkemedlet var Cognex. Läkemedlet hämmar ett enzym som bryter ned signalsubstansen acetycolin. Då anses aktiviteten hos de nervcellerna som ännu ej har gått under av sjukdomen förbättras. Läkemedlet har också en bromsande effekt på sjukdomen, speciellt om det ges relativt tidigt i sjukdomsförloppet. Dock fungerar inte Cognex på alla sjuka och nackdelen med läkemedlet är att det kan ge leverbiverkningar.

Det andra läkemedlet är Aricept som ökar halten av signalsubstansen acetycolin i hjärnan. Skillnaden mot Cognex är att Aricept anses ge mindre biverkningar. Vanliga biverkningar som man kan få av Aricept är trötthet, illamående, diarré och i vissa fall muskelkramper.

Man har på senare tid lärt sig att bättre behandla många av de psykiska symtom som är vanliga vid Alzheimers sjukdom. Exempel på dessa är ångest, förvirring, sömnstörning och depression.

---

Anhöriga

Alzheimer sjukdom kallas för de anhörigas sjukdom.

Hur anhöriga upplever sin situation är individuellt och det är också beroende av hur mycket de är engagerade i omvårdnaden. Det är inte alla anhöriga som vill engagera sig och det måste respekteras. All lämna bort sin anhörig för vård kan innebära ångest och kanske skuldkänslor. Många anhöriga har svårt att acceptera diagnosen och de förändringar som demensen för med sig. Det är psykiskt smärtsamt att se de personlighetsförändringarna som demensen kan få. återkommande tankar på döden och kontaktlösheten med den demente kan öka den psykiska pressen hos anhöriga. Anhöriga kan få skuldkänslor och samvetskval när de känner att de inte har tid eller ork att skänka stöd och tröst. Okunskap hos den personal som ska hjälpa försvårar och tynger den anhöriges situation, det är viktigt att försöka skapa en god och varm kontakt mellan personal, vårdtagare och anhöriga. Kontakt med en psykolog eller kurator kan vara ett stöd för många anhöriga. Ofta finns det ett stort behov av att prata med någon och få uttrycka sina tankar, ångest och oro. Den drabbade kan vara sjuk under flera år och det kan vara flera år av sorgearbete för deras anhöriga.

---

Alkoholdemens || Amalgamförgiftning || Autism || Crohns sjukdom || Cystisk Fibros
Galna kosjukan || Multiinfarktdemens || Multipel Skleros || Parkinsons sjukdom
Svampinfektion || Urininkontinens