Du var annorlunda fast ändå inte. En människa i din egen värld en verklig värld för dig. Jag fick lära känna dig och jag gjorde det på dina villkor med dina tankar, ord, upplevelser och berättelser. Du lärde mig att förstå hur du ville ha det för att må bra trots din demens.

Du var född på landet. En gång tittade vi på ett foto på dig som liten pojke och på fotot fanns också din mor och far, en bror och en syster. Din syster brukade hälsa på dig på hemmet och du kände inte igen henne men du visste att hon tillhörde ditt liv. Din bror dog i kriget, du var själv soldat och när dina minnen från kriget och händelserna runt den tiden dök upp i dina tankar blev du högljudd och orolig. Du såg bilder framför dig som inte någon annan såg. Det tog ett tag att få dig lugn och förstå att det hände för längesen, att du hade det bra och att inget ont kunde hända dig nu. Ibland drog jag fram en stol där du kunde slå dig ner, jag strök dig sakta över ryggen samtidigt höll jag din hand och pratade lugnt. Andra gånger gick vi till din säng där du fick lägga dig en stund, jag satt kvar hos dig tills du kände dig trygg.

De glada stunderna hade du då du var sysselsatt med att plöja på åkern, du tyckte om ditt arbete på landet. Du gick på hemmet och körde med rollatorn fram och tillbaka bland borden och pratade för dig själv, först förstod jag först inte vad du gjorde. Tills den dagen jag lyfte bort en stol och du tackade för att jag flyttade på en stor sten och du pratade om kärlen i marken. Då förstod jag att du var ute och plöjde. - Du jobbar hårt du, sa jag och du skrattade och sa att det skulle bli ett bra år med mycket potatis och som tack för hjälpen då jag lyfte bort "stenen" skulle jag få en säck potatis.

Du var med i en sånggrupp som vi hade på fredagar då en kille kom och spelade gitarr. Dessa stunder levde du upp och sjöng av hjärtans lust då du kände igen de gamla låtarna som spelades.

Du hade bara din syster och hennes familj själv hade du aldrig varit gift och inte heller fått några barn. För längesen i din ungdom jobbade du för andra bönder, jag har fattade det så då du pratade om hur otacksamma gårdsägarna var mot dig trots att du slet hårt. På den tiden blev du kär i en dotter till någon av godsägarna och det var inte populärt trots att hon tyckte om dig också. Ni fick aldrig varandra och du glömde säkert henne aldrig fastän du sällskapade med andra. Jag kommer ihåg när vi satt på soffan i dagrummet och någon kom fram och frågade hur det var med dig svarade du att de skulle fråga mig för vi hade haft ihop det en gång. Men det blev inte du och jag och det var synd det, sa du. Såg du i mig den flicka du aldrig fick? Jag svarade att vi har varann nu. Du skrattade och sa att det är bra det.

Efter stund reste du dig tog din rollator, du ville ut på en cykeltur och frågade om jag ville följa med. Fast du tyckte din cykel (rollatorn) var för liten åt oss båda, vi bestämde oss för att gå. Du drog din "cykel" och jag gick bredvid armkrok med dig i korridoren. Du pekade på "husen" och hälsade på "människor" vi mötte efter vägen som vi gick, i din "vackra värld".

Jag såg naturligtvis bara korridoren och tavlorna på väggen men jag försökte att se det du såg. Du var så lycklig. Jag är glad att jag fick lära känna dig på dina villkor och jag hoppas att det var rätt av mig att följa dig in i din värld. Det var då du mådde bäst. Du är en av dem som fick mig att förstå och känna vad jag ville arbeta med. Det kan vara tungt att arbeta inom vården med det ger mig så mycket tillbaka särskilt när jag tänker på Dig.

Nina

---

Bemötande och omvårdnad || Förhållningssätt || Matens betydelse || Dikter || Handmassage