Skratta inte åt mig när jag hänger trosorna fint på en galge.
Svara mig vänligt när jag frågar samma sak, för tionde gången på en kvart.
Håll mina kalla händer i dina varma.
Ta mig i famn och krama mig när dimman lättar
och jag dunkelt förstår att den normala världen inte längre är min.
Var inte hård i rösten, när jag inte begriper varför jag inte får gå ut mitt i natten.

Det gör så ont när ni tar i mig med hårda, hastiga händer.
Nej, gör det mjukt, lugnt och det känns som en smekning.
Försök att minnas mig när jag kunde sy och sticka och nästan inget var för svårt.
Minns det när jag inte längre kan sticka en häl som jag har stickat hundratals gånger.
Prata inte barnspråk med mig, jag är ingen baby.
Låt mig få behålla min värdighet och skrik inte ut att jag kissa på mig och måste ha blöjor.

Gud bevare mig för sysselsättningsterapeuten!
Hon menar så väl, men jag har inte tid att göra korgar.
Jag vill återuppleva en dag i juli
när Sam och jag var ute och plockade bär.
Jag var arton.
Mitt hår var långt och tjockt.
Och jag flätade det och fäste upp flätan runt huvudet
för att inte håret skulle fastna i taggiga grenar.
Men när vi satte oss i skuggan för att vila
tog jag nålarna ur håret och håret föll ner.
Och Sam friade.
Det var nog inte riktigt hederligt.
Att utnyttja mitt hår för att få honom att bli kär i mig.
Men det blev ju ett bra äktenskap.

Åh, här kommer hon, terapeuten, med sax och klister.
Har jag inte lust att göra ett klisterarbete?
Nej, säger jag, jag har inte tid.
Prat, säger hon, ni kommer att leva i många, många år.
Det var inte det jag menade.
Jag menade att i hela mitt liv har jag gjort saker.
För folk, med folk, jag måste få hinna tänka efter och känna efter.
Tänka på Sams död först och främst.

När slutet var nära frågade jag om det var något jag kunde göra för honom.
Han sa, ja, släpp ner ditt hår.
Jag sa, åh, Sam, det är tunt nu och grått.
Snälla du, bad han, släpp ner det ändå.
Jag gjorde det och han sträckte fram handen med dess genomskinliga hud,
jag såg de blå ådrorna.
Och han smekte mitt hår.
Om jag sluter ögonen känner jag din hand, Sam.

Ryck upp er säger terapeuten.
Ni kan väl inte sitta och sova hela dagen.
Hon vill veta vad jag hade för hobby förr.
Stickade jag? Virkade jag?
Ja, det gjorde jag och lagade mat och städade
och fostrade fem barn och saker hände mig,
underbara saker, förfärliga saker.
Jag måste få tänka igenom dem, ordna dem på minnets hyllor.
Terapeuten kommer med glittrande kulor och frågar
om jag kanske har lust att göra halsband.
Det är en snäll flicka, terapeuten och hon menar väl.
Så jag säger att det kanske jag har lust till.
En annan dag.

Tänk att få vakna en morgon
att bara få finnas till
armar och ben fungerar
man kan gå
precis dit man vill.

Tänk att få vakna en morgon
och känna att allt finns kvar
syn, hörsel och matlust
tänk vilken förmån man har.

Tänk att få vakna en morgon
och arbetslusten finns kvar
och att få vara så lyckligt lottad
att en arbetsuppgift man har.